Istället för ljud

Ungefär en gång varje kvartal drabbas jag av ett migränanfall. Det verkar som att det är på gång nu. Huvudvärk. Flimmer. Tunnelseende (?). Lätt illamående. Jobbigt. Idag har jag jobbat ganska många timmar samt tittat in på en släktträff. Det var roligt att träffa släktingar som jag knappt aldrig ser. Jag börjar känna mig vuxen. Aj. Migrän. Jag ska borsta tänderna, kleta bort mascara och vänta på att älskling ringer i sängen. Nu. Och så jobb imorgon igen.

Det är fredag. Fast det känns som tisdag och jag är veckoblind som fan. Har jobbat idag. Det har aldrig varit så tråkigt som nu. Jag har tio stycken jobbpass kvar, inräknat de tre som jag tänker jobba fast jag egenligen inte måste men som jag kommer vara glad över i höst när jag får massa (öh, eller nåt) pengar. Vad gör man inte för att för en gång skull inkassera lite lön och inte lÅn på kontot. Tio. Det låter inte så lite som jag vill. Men efter imorgon är det ensiffrigt antal kvar. Och vissa är ju inte alls särskilt långa. Och förhoppningsvis kommer minst ett försvinna (mina jobbarkompisar är förmodligen sjukt trött på mitt ständiga pusslande). Men. Vad gör man inte för Kärleken.

Söndag till igår var jag i göteborg. Underbart. Varje stund jag får ha Anders nära är perfekt. Fånigt. Osannolikt. Jag vet. Men så är det faktiskt. Jag nyper mig fortfarande i armen varje dag.

Vi lyckades faktiskt ta oss upp och ut ett par gånger och under ett sånt tillfälle var vi på bio och såg piratfilmen. Både jag och A tyckte att det var lite väl mycket slem och Orlando Bloom. Och Stellan Skarsgård var äcklig som fan! Det var en besvikelse. Men ändå mys - jag gillar att gå på bio.

Nu väntar grill med familj men jag kanske återkommer senare, finns inte så mycket annat att göra här.

Dagens soundtrack: Get me away from here I'm dying. Med Belle & Sebastian. Men det spelar ingen roll. Det är själva strofen. Jag har nynnat på den hela dan. JAG VILL INTE MER. Fast jag vill inte dö heller. Så farligt är det inte - jag är bara jävligt trött på att kånka disk och fråga om de vill ha djupa tallrikar till barnen och ha ont i ryggen. Och att längta. Det är jag allra tröttast på. Att det är tillfälligt är det enda som gör att jag pallar. Någorlunda. Jag är verkligen inte byggd för att sakna.

Jag känner mig oinspirerad. Det är tråkigt. För jag känner för att få värsta inspirationen och skriva långa, intressanta bloggar (jaja) eller öppna anteckningar på datorn och bara låta orden komma av sig själva. Det är nog så att jag måste vara något  för att det ska flöda. Förbannad. Ledsen. Lycklig. Trött och less räcker nog inte. Blähä. Jag hatar att känna mig gnällig. Som nu. Och så blir det värsta ointressanta bloggen ändå. Fan. Förlåt.

Det känns som att allt kretsar kring dig och jag är rätt fånig. Men det känns nästan helt okej att vara det och det är nog bra. Och om två dygn är jag där jag ska vara. I CAN'T WAIT. Vill nu. Vill nyss. För du är så underbar.

Blablabla. Den här sommaren är i sån total kontrast från förra. Då var jag full mest hela tiden och sprang på konserter varannan dag och hängde med såna som var nästan 30 och  visste egentligen ingenting. Nu tillbringar jag fredagkvällar med föräldrarna och jobbar rumpan av mig och är 25 mil bort från den  som jag älskar. Jag skulle inte byta bort den här sommaren mot någonting. För nu vet jag.



Och så en bild på Pete. Dels för att jag tycker synd om honom och önskar att någon kunde rädda honom och dels för att min blogg ska bli mer bildrik har jag bestämt. Oh yeah.

Jag borde duscha för jag har svettats idag. Svettats. Iuh. Sånt gör inte jag. Bara ibland. Som idag. För mitt jobb är ett jävla slit och jag har nog slitit allra hårdast av alla. Men idag är det också den 20:e. Det är knappt något kvar av juli. Och sen ska augusti bara börja och vips! så är allt slit slut och minikampen över. Och jag får världens mysigaste avslut på den här sommaren.

Nu ska jag lyssna på tretaktslåten med Kelly Clarksson och sen lite Death cab för cutie. Och sen eventuellt duscha så jag kan gå och lägga mig oäcklig.

Jag lever ett otäckt ospännande liv för tillfället. Fast ändå inte. Fast ändå inte.

HEJ

Saknar älskar längtar.





Mysmarathonet i Götet förlängdes ett par mil och flyttades till Mariannelund (bara pyttelite jobb kom i vägen och störde). Pussas, snörvlar, skrämmer bort paddor eller äter rinnig glass. Det spelar ingen roll vart vi är eller vad vi gör.

Och nu nästan bara 4 kvar.

Mm ett par saker till ja, angående Martin.

Holmiz: Ok. 19 är ju faktiskt inte alls sist!

Felicia: Du har förmodligen rätt i att jag aldrig kommer bli lika hunkig som Martin Stenmarck. Han hade nog bara en dålig dag. Go Martin!

Jobb. Så himla onödigt. Och tråkigt. Jobb är av ondo för det snor av mystid. Mystid som jag fett vill ha och behöver. Det är för övrigt inte jag som jobbar just nu utan mitt mysobjekt, och det är minst lika illa det. För det betyder noll mys för carro. Men jag har tagit på mig hans tröja så jag iaf får lukta lite honom idag. Jag har inte jobbat på en vecka och ska inte jobba förän (hur fan stavas det där jävla ordet egentligen? finns det ens?) på lördag. Tio osannolika semesterdagar lyckades jag pussla till mig. Otroligt skönt. På alla sätt och vis. Den oväntade långsemestern spenderas i kära göteborg, givetvis. Fast jag och popluggen (den är lite kortare numer men hetare än nånsin) känner oss lite som turister i vår egen stad när vi strosar omkring på avenyyyn utan mål eller måstegöra. Det har vi inte gjort jättemycket men lite iaf. Mest har vi myst. Och, eh, chillat? Och fast vi har turats om om att vara krassliga har det varit, ÄR det (den är inte slut än) den bästa semestern nånsin. Och nu ska jag äta kex och chips till frukost tror jag. Som vanligt är dekadensen hård.

LÅT: Transatlaticism med Death Cab. Bara för oss.

Det fina med att gå upp en timme för tidigt (drömde jag att klockan var 9 och inte 8?) är att man kan sitta i lugn och ro och äta frukost samtidigt som morgonsolen självtorkar den annars hårtorksberoende hårmanen (som för övrigt ska bli mörkare har jag bestämt). Jag är visserligen en timme tröttare men morgonstund har guld i mun, eller hur heter det nu? Snart: jobb. Hoppas på lagommycket att göra.