Istället för ljud

Ser precis på besöksstatistiken att jag har haft fler besökare idag än jag haft på länge. Jag gillar't men frågar mig varför?

Jag har överskridit de dagar man får ta avsvällande nässpray så för ett par dagar sedan började jag istället med ett icke vanebildande spray, Renässans, med mentholsmak (lukt?). Det känns som att trycka upp två toy i näsan. Och så funkar det inte alls lika bra heller vilket bidrar till att jag, halvsovande och heltäppt, okynnigt sprutar in Otrivin i alla fall. Fy på mig. Straffet kommer att bli konstant nästäppa.

Idag köpte jag ett par jeans från H&M:s barnavdelning, vilket kändes bra, men de åker tillbaka igen för väl hemma insåg jag att jag redan har ett par väldigt snarlika. Så då känns det lite onödigt. Jag längtar tills jag kan onödigshoppa utan att få dåligt samvete.

Lillasyster är här! Idag har vi spenderat dagen på Scandinavium där vi har tittat på hoppande, springande och krumbuktande hästar. De kunde hoppa jättehögt! Jag minns när jag en gång hemma i stallet (nej vi har/hade inget eget men det ligger längst ner på min gata), mot min vilja och alldeles skräckslagen, tog ett 40 centimetershinder med Indie. En riktigt tjurig shetlandsponny vars favoritsysselsättning är att glo surt och fisa. Efter den traumatiska incidenten fick jag lägga alla hästproffsplaner på hyllan och ägnade de närmaste åren åt det jag gjorde bäst i stallet; mocka skit. Efter ett tag växte jag ifrån det och nu har jag ingen hobby längre.

Jessica Almenäs var konfrensier på hästshowen. Hon var söt och smalare än i tv. Alla kändisar ser smalare ut i verkligheten än på tv, det måste stämma att kameran lägger på några kilon.

Jag vill hemskt gärna träna, har inte gjort det på en vecka(!), men jag vet inte om jag ska, får, borde? Snoken är fortfarande igentäppt och jag hostar litegrann. Någon sa att om symptomen sitter ovanför halsen är det okej att träna, i annat fall ska man låta bli. Näsan sitter ju onekligen ovanför halsen, men hostan? Ja, den kommer ut genom munnen men härstammar väl ändå från, ehm, lungorna..? Jag är ju ingen läkare (till mammas stora sorg (obs! skämt, min mamma är inte hemsk.), men så måste det väl vara. Hmm. Börjar, återigen, misstänka att det är allergi jag har. Blev väldigt förkyld vid nästan exakt samma tidpunkt förra året och trodde då att det var pollenallergi, men när det gick över efter ett par veckor slutade jag tro det. Hur vet man? Alex tycker att jag borde gå och göra ett allergitest. Det verkar tråkigt, men jag kanske borde? Om inte annat för att få klartecken träna igen.

Bäst just nu är ändå att Cissi kommer, snart snart!


Såhär såg det ut senast hon var här.
Typ i alla fall.

Solen är verkligen underbar, hörni. Kan bli lite trött på alla solkåta människor som går omkring i shorts och ligger och solar i bikini på närmaste gräsplätt. Det är ju faktiskt bara april. Men jag är ju (nästan) likadan själv. Idag inledde jag säsongens fräkenjakt med att sitta på takterassen och försöka fånga några. Vet inte hur bra det gick, några stora dumma moln var i vägen en lång stund, men kanske lyckades jag fylla i några gamla? Men det var inte det vi skulle prata om nu. Den här grisen (nedan, ifall ni skulle lyckas missa), Filip, var på en av morgontidningens ettor idag. Ett 90 kilo tungt vietnamesiskt hängbuksvin med en, vad det verkar, fruktansvärd personlighet. Sover 20 timmar per dag, ligger i mattes och husses säng och blir rasande svartsjuk om matte riktar minsta uppmärksamhet mot någon annan än honom. "Filip blev vansinnig om bara han såg att jag (husse) fick en godnattpuss." och "När han var mindre och jag (matte) talade i telefonen gnagde han av telefonsladden". Va? Tydligen har blivit lite bättre på senare år, men ändå.. va?? Varför frivilligt ha en sådan varelse i sitt hem (lägenhet i stan)? Jag är rädd att om det var jag hade jag gjort julskinka av lille Filip för länge sedan. Och då är jag ändå en jävligt mjäkig djurvän.



Usch nu fick jag dåligt samvete. Det är klart jag inte skulle göra skinka av dig, Fille!

Jag blir alltid lite uppstressad när jag varit på jobbintervju. Sitter och ältar; det kunde jag gjort bättre, det borde jag inte sagt, den tröjan som åker upp borde jag inte haft på mig och varför är näsan täppt som ett avlopp fullt mer hår just nu??. Osv, osv. Jag är rätt dålig på att fokusera på de bra sakerna, vilka ju faktiskt - i ärlighetens namn Carolina - brukar vara de dominerande. Det jobbar jag på, att inte vara så självkritisk.

Nu krävs det nog en kopp dagens morgonkaffe nummer två.

Vad glad jag skulle bli om något oväntat hände. Vad som helst, bara det är nåt bra sak då, såklart. Nu vet ju jag, som den (nästan) 25-åriga cyniker jag är, att få saker kommer gratis. Kanske inget. I knooow. Men bara nåt. Litet! Snälla.

Jag är lite sjuk, vilket suger. Jag drömde väldigt konstigt inatt, innan jag vaknade av min väldigt värkande hals, kanske ett sjukdomssymptom? Dessutom har jag blivit varse att för vissa (jag menar detta ytterst respektfullt, såklart) innebär "i början av veckan" inte måndag eller tisdag, som man kanske skulle kunna tro. Utan i bästa fall onsdag. Eller torsdag, kanske fredag. Eller någon annan jävla dag. Jaja, har ju nästan vant mig vid det här laget. Nu ska jag mata min lever med några till vita piller och unna mig en extra shot nässpray. Sen slumra in.

Har ju förstått att man kan publicera diverse msn-konversationer i bloggen. Jag har inte gjort det själv tidigare, men det här var roligt tycker jag. Mamma ska skölja ur sin färg i håret och har inga glasögon på sig.


Carro säger: skölj ur du, vi har ätit makaronilåda precis

Kerstin säger: dey hade jag yyckt länge (kommenterar nåt vi tidigare pratat om)

Carro säger: ska röra ihop en kladdkaka nu

Kerstin säger: gör så

Kerstin säger: ser ni hocken

Carro säger: nää

Kerstin säger: jag har inga brillor på så deägr blir det spm det blir

Carro säger: (skrattande gubbe)

Kerstin säger: nu ronger yomern

Kerstin säger: j

Kerstin säger: ska ner och skölja nu

Carro säger: gör det!

Kerstin säger: krma så länge

Carro säger: kram

Kerstin säger: kranm

Helt klart dagens roligaste!

På GP:s etta idag; givetvis "nyheten" om att ett 42-årigt odjur har erkänt att han mördade lilla Engla. Helt ofattbart hemskt, när jag läste det på text-tv igår flämtade jag till. Det är klart att hon var död, efter mer än en vecka, men att få det bekräftat kändes ändå som ett knytnävsslag i magen. Men. Det jag (återigen) tänkte på i morse var att papperstidningen verkligen har spelat ut sin (ursprungliga) roll. Alla har vetat i ett halvt dygn att Engla är död, att skriva en lång artikel om det i en morgontidning känns så meningslöst. Och löjligt. Det är att slösa med energi och resurser. Papperstidningar är inte längre dugliga källor för de omedelbara nyheterna. Om jag fick bestämma skulle tidningarna, så länge de finns kvar, användas till längre, välillustrerade reportage som är obekväma att läsa på webben. Att jag prenumerar på GP beror till 75 procent på att jag är student ett litet tag till och kommer undan väldigt billigt. Den kvarvarande fjärdedelen handlar om pliktkänsla. Hade det varit en välgjord morgontidning, utan alla dessa ständiga korrfel och ful redigering, kanske jag hade varit lite vänligare inställd. Men nu blir det dubbelt frustrerande.

Mm.

I morse, eller var det igårkväll?, bestämde jag mig för att byta taktik. Nu är det all about affirmation. Det kanske funkar bättre, det måste det. Go go go me!

jag hatar blogg.se-portalen. Den är kass på riktigt.

Den här bloggen är så jävla kass för tillfället. It sucks. Orimligt glesa uppdateringar och ovanligt tråkiga inlägg. Den har väl aldrig varit riktigt strålande, liksom, men ändå uppfyllt sitt syfte: Talat om vad jag har för mig, har haft för mig, kommer ha för mig och om jag tänker på något extra snitsigt just nu. Jag ser ett par orsaker till den avgrundsdjupa dippen. Först och främst; jag är lat. Orkar inte formulera grejerna i ord. Orkar inte, vill inte, tycker inte att det är värt det. Vilket leder oss in på den andra orsaken - nämligen att det inte händer händer så mycket roligt i mitt lilla liv (just nu). Eller alltså jo, jag tränar forfarande då och då, tänker för mycket (och för lite ibland), fikar och dricker rödvin med vänner och bekanta (mest vänner numer, befriande!) och är fortfarande väldigt kär i min pojkvän. What's new, liksom? Fast det argumentet faller ju lite om man ser till det som jag tidigare definierade var syftet med den här bloggen. Nej, i själva verket är det nog så att de allra mest triviala sakerna som händer har jag ingen energi att skriva ner. Resten, det som faktiskt spelar roll, har jag ingen lust att skriva här. Vilket kan tyckas fegt, och lite dumt, för det kanske vore bra för mig. Fast ändå inte. (Hade jag däremot fått betalt, om så bara ett par tusenlappar - hey, I'm cheap, så hade saker ställts i en helt annan dager. Men som vi alla vet är det härliga damer som Blondinbella och Engla och Kenza som är de stora vinnarna i den oändliga bloggosfären.) En parentes. Jag är fortfarande duktig på att vara osammanhängande, förresten.

Det här skriver jag nog enbart för att jag, av någon outgrundlig anledning, känner mig skyldig en förklaring. Att ursäkta mig. För en blogg. Eller den tappra skara prenumeranter som återstår. Jag vet inte. Men.

Helgens dummaste måste jag ändå utnämna mig själv till. Jag har för någon vecka sedan inhandlat ett par vita converse, älskar dem och fattar inte att det inte skedde tidigare. Men hursomhels, de här vita conversen vill behålla sin vithet och fräschör (ja skor kan vilja nåt), vilket kräver en del jobb och avvägande från min sida. Igår var jag på sticky i mina nya, vita converse. I morse slet jag mig själv hårt i håret över de fula, stora fläckarna som täckte mina fina, vita converse. Det är helt sant som de säger; där alkoholen går in pyser vettet ut. Jag spyr dock inte på fyllan (om jag inte snusar, vilket jag inte gör.. anymore), men ni fattar nog. Blabla. Galltvål fixade det värsta. Och dessutom börjar jag bli lite för gammal (eller nåt) för sticky.

Touché!

Nämen. Den röda stapeln peakar igen. Undra vad det kan bero på.

Jag går i väntans tider. Innan väntan är slut får jag inte mycket vettigt gjort.

Annars har jag bara en sak att säga: VAR ÄR DU, MP3-SPELARE!? Fattar ni vad jävla tråkigt det är att åka till träningen, gå på stan eller promenera till ICA utan musik i öronen. Ja när jag inte har A i öronen, så att säga. Skittrist. Och ännu tristare är att jag inte orkar leta reda på den. Crap.

Idag är det för övrigt vår 1åroch11månadersdag. Alex skrattade åt mig när jag sa att jag kanske ska överaska A med något mysigt när han kommer hem. Firar man inte månadsdagar? Är inte alla skäl att fira något bra skäl? Det tycker jag.

Imorse ringde det ställda mobilalarmet vid 9. Klockan 11.01 stod jag i en gympasal (utan en förnimmelse av bakfylla) och stampade fötterna i golvet till Rihanna. Ett ord: ... Nä jag hittar det inte. Nu behöver jag inte göra något duktigt på en vecka.

Knasigt trött i hvuudet. Borde verkligen gå och träna. Jag ska gå och träna! Svettas lite, ge järnet till Charlotte Perellis vinnarlåt (det verkar stämma att friskisledarna är väldigt måna om och snabba med att få in nya schlagerlåtar i passen). Det är helt okej! Enkel musik är bra vid träning. Jaja, det var en måhända onödigt lång utläggning. En annan god anledning till att gå och träna är alla de öl jag ska dricka ikväll. En öl rymmer 20 köttbullar, eller hur var det nu?

Imorgon vid halv elva ungefär händer det en spännande grej. Ni som vet vad det är vet också vad ni ska göra (och det vet jag att ni gör gullisar!) Resten av er kan också göra det. Hårt. Och sen blir det firar(!)öl med N på kvällen. Tjoho!

Godnatt nu!

Vi behöver mångfald på XXX och ser därför gärna sökande med annan bakgrund än svensk. För att göra könsfördelningen jämnare på avdelningen välkomnar vi särskilt manliga sökanden.

...bara älskar vi inte kvotering?

Okej, de senaste dagarnas bloggtorka kan ni faktiskt inte skylla på mig. Ifall ni (läs: du, malin) nu skulle komma på tanken.

Idag har det varit en riktig tisdag. Seg, som mig, men jag har åtminstone åstadkommit ett par timmar i skolan och varit på den första handledarträffen. Den gick väl som förväntat, mycket som måste skärpas till. Ni vet vinkel, form och sådana petitesser. En och en halv timme med jaghållermedomalltdusäger-nickar. Men om ett par månader är det över. En examen efter fem år kommer kännas skön.

Annars då. Igår förmiddag fastnade jag framför en SVT-föreläsning med en närings- och kostexpert. Han pratade om GI och vad som är bra mat och de hemska, fruktansvärda transfetterna. Jag måste säga att jag blev lite hypnotiserad, allt lät ju så himla bra och vettigt! Så jag och A sprang (nåja) till ica och köpte bönor och linser och bär. Sånt där nyttigt ni vet. När jag gick förbi godis- och chokladavdelningen, den är giggo på Fokus, mässade jag "transfett, transfett, transfett" tyst för mig själv. Det hjälpte. Ingen choklad åkte ner i korgen. Jag var grym. Igår. Kruxet är att de goda ansatserna alltid rinner av mig efter nåt dygn. En vecka max (träningen var ett undantag dock, det är jag tacksam över). Idag när jag gick till ica var det, typ, bara för att fixa transfett. Hur botar man hopplöshet, liksom.

Ja. Nä. I övrigt är det inte så mycker mer just nu. I eftermiddag var det lite som vår. Det kändes bra, men jag litar inte på den för ett ögonblick.