Försoning
Vi såg försoning. I en gigantisk biosalong. Vi fyra och fem hundra till, jag skojar inte. Stora salonger känns mäktiga på något vis, små känns intimare (såklart), och mysiga. Båda har sin charm. Man filmen då: jo, sanslöst vacker, hemsk och med ett ovanligt (för att vara.. film) bra slut. Jättefin var den. Och jag störde mig inte ens på Kiera Knightley (som faktiskt gjorde vad hon skulle och lite till). Eller jo, jag störde mig lite på hennes ben som stack ut lite här och där och det faktum att hon har en kropp som en 12-årig pojke. Det är svårt att inte hänga upp sig på.
En snyggvefilm var det. Den flera minuter långa filmsekvensen över spillrorna av ett krig var galet snygg. En enda tagning. Mäktigt. Det kommer regna oscarsstatyetter över denna film om nån månad (eller är det två?). Skitbra helt enkelt, och sorglig - jag satt såklart och snyftade i popcornen. Se.
En snyggvefilm var det. Den flera minuter långa filmsekvensen över spillrorna av ett krig var galet snygg. En enda tagning. Mäktigt. Det kommer regna oscarsstatyetter över denna film om nån månad (eller är det två?). Skitbra helt enkelt, och sorglig - jag satt såklart och snyftade i popcornen. Se.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Jag kunde inte komma över känslan över att det kändes som två filmer hopslagna till en. Första halvan gick långsamt och blev stundtals långtråkig, men slutet var något helt annat. Fast andra delen var så bra att det med lätthet vägde upp för den något sega starten. Och slutet var perfekt i all sin sorglighet.
Jag håller med dig om Kieras tunna tolvårig pojke kropp. Ät lite choklad männska! ;)
Postat av: carro
Johanna, jag fattar vad du menar med två filmer i en, men det var inget som störde mig direkt. Och jag tycker verkligen att någon ska tvångsmata Keira med choklad, inte mörk utan mjölk, så skulle hon nog bli både gladare och snyggare!
Trackback