Istället för ljud

Jag är hemma igen. Oj. Tillbaka till min stad, min lägenhet, min pojkvän, mitt liv. Mitt. Det känns skitbra. Den efterlängtade hemkomsten har dock ett litet sting av vemod i sig - jag kommer sakna familj och lugnet i Mariannelund. Trots allt.

Jag åkte tåg från Skogen till Götet. I Falköping klev det på ungefär åtta 17-åringar (fast minst en av 17-åringarna var 18 för han pratade om att vara fylleschaffis på lördag, eller hur det nu var, och jag antar att det betyder att han hade körkort). De var i alla fall väldigt 17 allihopa, givetvis på väg till storstan och Göteborgskalaset, och tog många kort på varandra med sina mobilkameror samt spelade Vem vill bli miljonär. Också med mobilerna. Tur att de inte gjorde verklighet av sitt påtalade hot att låta medresenärerna leka publik. Jag tror inte att nån av dom vann och blev miljönär. I Alingsås gick det på ett till gäng 17-åringar. Rivaliteten blev påtaglig i form av envist ignorerande av varandras frisyrer och pojkvänner. Jag undrar i mitt stilla sinne... Var jag också 17 när jag var 17? ...  Jag är glad att jag numer är 23.

Ensamma tågresor får igång min grubblande sida - det finns ju liksom inget annat att göra när man sitter och stirrar ut genom fönstret och ser träd efter sjö försvinna. I eftermiddag har hjärnan bland annat avhandlat min brist på stilistiska finesser samt min trååååkiga frisyr. Tågresor verkar inte vara så bra för mig. Men jag skakar snabbt av mig, det är ju bara att gå och klippa sig liksom!

Lägenheten är nystädad och fylld med kex (tack mor och far). Men ikväll sover jag granne med Ullevi i en 160-säng (istället för min enorma 90 cm breda). Känns bra. Minst. I'm back!