Gräsänder
Idag har jag matat änder. Det är en underskattad syssla tycker jag. Enkelt sätt att få tacksamhet och kärlek. Men jag har alltid diggat änder (och deras ungar, äckligt söta, det har kläckts några i vallgraven för bara några dagar sedan och jag vill ta hem dem och ha som husdjur). De verkar helt köra sitt eget race utan att bry sig om varken folk eller fä. Jag beundrar deras integritet! Änder är nog mina favoritdjur efter hundar. Dessutom tycker jag det är fint att de (änderna) hänger ihop med samma andpojke/andflicka hela livet.
Och här skulle det in en fin bild på, well, gräsänder men det ville inte bloggjäveln gå med på. Så. Det blir lite (till) onödig text istället.
Kommentarer
Postat av: Ina
Åh, andungar är det fluffigaste & sötaste som finns!
Postat av: alex
jätteromaniskt att änderna är livslångt monogama... fast med tanke på att de nog inte lever jättemånga år är det kanske inte bevis på GIGANTISK integritet och trohet... ? Äsch jag är bara tentacynisk, sorry.
förresten, är det is i vallgraven... ?
Postat av: carro svarar
Ina: Ja visst är det! Helt underbara är de, så små och pipiga ;)
Alex: Hrm. Oops, det kanske inte är jag som har tagit bilden utan jag kanske har bildgooglat fram den. Bara kanske. Och ja, sluta förstöra mig med din cynism! Jag är naiv som en.. andunge förstår du. ;)
Postat av: alex
moahaaaaa!
Trackback