Istället för ljud

Den här bloggen är så jävla kass för tillfället. It sucks. Orimligt glesa uppdateringar och ovanligt tråkiga inlägg. Den har väl aldrig varit riktigt strålande, liksom, men ändå uppfyllt sitt syfte: Talat om vad jag har för mig, har haft för mig, kommer ha för mig och om jag tänker på något extra snitsigt just nu. Jag ser ett par orsaker till den avgrundsdjupa dippen. Först och främst; jag är lat. Orkar inte formulera grejerna i ord. Orkar inte, vill inte, tycker inte att det är värt det. Vilket leder oss in på den andra orsaken - nämligen att det inte händer händer så mycket roligt i mitt lilla liv (just nu). Eller alltså jo, jag tränar forfarande då och då, tänker för mycket (och för lite ibland), fikar och dricker rödvin med vänner och bekanta (mest vänner numer, befriande!) och är fortfarande väldigt kär i min pojkvän. What's new, liksom? Fast det argumentet faller ju lite om man ser till det som jag tidigare definierade var syftet med den här bloggen. Nej, i själva verket är det nog så att de allra mest triviala sakerna som händer har jag ingen energi att skriva ner. Resten, det som faktiskt spelar roll, har jag ingen lust att skriva här. Vilket kan tyckas fegt, och lite dumt, för det kanske vore bra för mig. Fast ändå inte. (Hade jag däremot fått betalt, om så bara ett par tusenlappar - hey, I'm cheap, så hade saker ställts i en helt annan dager. Men som vi alla vet är det härliga damer som Blondinbella och Engla och Kenza som är de stora vinnarna i den oändliga bloggosfären.) En parentes. Jag är fortfarande duktig på att vara osammanhängande, förresten.

Det här skriver jag nog enbart för att jag, av någon outgrundlig anledning, känner mig skyldig en förklaring. Att ursäkta mig. För en blogg. Eller den tappra skara prenumeranter som återstår. Jag vet inte. Men.

Helgens dummaste måste jag ändå utnämna mig själv till. Jag har för någon vecka sedan inhandlat ett par vita converse, älskar dem och fattar inte att det inte skedde tidigare. Men hursomhels, de här vita conversen vill behålla sin vithet och fräschör (ja skor kan vilja nåt), vilket kräver en del jobb och avvägande från min sida. Igår var jag på sticky i mina nya, vita converse. I morse slet jag mig själv hårt i håret över de fula, stora fläckarna som täckte mina fina, vita converse. Det är helt sant som de säger; där alkoholen går in pyser vettet ut. Jag spyr dock inte på fyllan (om jag inte snusar, vilket jag inte gör.. anymore), men ni fattar nog. Blabla. Galltvål fixade det värsta. Och dessutom börjar jag bli lite för gammal (eller nåt) för sticky.

Touché!