Istället för ljud

Det finns en blogg som jag råkade surfa in på för ett tag sen. Eftersom den ligger i min rullista så hamnar jag ibland på den igen, av misstag eller uttråkning. Och jag måste säga att jag STÖR IHJÄL MIG. Och jag vet inte vad jag retar mig mest på. Den patetiska lilla människa som valt att älta sin olyckliga kärlek dag ut och dag in, FLERA GÅNGER VARJE DAG. Eller på bloggens kommentarer som uteslutande verkar gå i stil med "ÅÅh stackars dig! Du skriver så himla starkt. Fortsätt kämpa!". Som om det vore en såpa kommenterarna vill ska få ett lyckligt slut. My god. Alla har vi väl någon (eller några) gång(er) råkat ut för mer eller mindre olycklig kärlek. Och överlevt. Gjort något åt det eller gått vidare. Det som står beskrivet i bloggen borde dessutom ha inträffat för rätt länge sen och bloggens författare verkar ha insett att denna kärlek (besatthet) är dödsdömd. Då kanske det kan vara läge att gå vidare med sitt liv? Att älta won't get you anywhere.