Istället för ljud

Förut när jag var på stan köpte jag majblommor. Inte för att jag tycker det är fint eller att de vittnar om våren eller nåt sånt. Nejdå, utan av den enkla anledningen att de 10-11åriga pojkarna som sålde var så söta och bad så snällt. Samtidigt passade jag på att berätta för dem om när jag var liten och sålde så många majblommor att jag fick ta emot diplom av rektorn på nationaldagen och ställa mig på en träbänk och få applåder av hela Furulundsskolans mellanstadium. Jag hann inte dra hela historien och förmodligen lyssnade de inte på den korta versionen heller. Men glada blev de när jag köpte två små blå pappblommor i, är jag övertygad om, kass kvalitet för 20 spänn. Det kunde jag unna dem. Jag har alltid hatat att pracka på folk saker, knacka dörr och sånt. Hur kan det komma sig att jag hamnade på toptenlistan över Mariannelunds majblommeförsäljning 1994? Mycket märkligt.