Istället för ljud

Jag har suttit med mina syskonbarn och kollat på Idol. Eller okej då, halva idol + snabbgenomgång ~ungefär hela idol. Alice är ju bäst, det har hon varit alla gånger jag tittat. Söt som socker och fantastisk röst. De flesta andra är ganska mediokra medan några är riktigt dåliga (läs anna, robin mörkhårig). Men värst av de alla: Lars. Vilken jubeltönt. Var hans lilla föreställning en ironisering över melodifestivalen? Idol? Var det meningen att man skulle dra på smilbanden åt hans fula kostym och snubblande..? Väldigt elegant. Hade han varit tonåring, ja till och med 21, hade man kunnat ha överseende. Men lilla Lars är ju faktiskt nästan 30 år. En stor fjant, helt klart. 

Jag är lite bitter för att jag packade ur kamerasladden efter att anders hade stoppat i den i väskan, men utan att packa ner den igen (rätt kort historia, men för ointressant för att dra här och nu), Hade jag packat ned den igen hade jag kunnat visa en bild på ett väldigt snöigt småland. Fan, det snöar här. Ligger säkert en decimeter på marken. Stört. Jag är glad att jag tog varm jacka och inte skinnjackan, stövlar OCH converse, inte bara vita tyg- och gummiskor.. Ja, ni fattar. Ibland är man förutseende utan att veta om det.

Himla trist det där med kamerasladden. Nu blev det ju ett ganska tråkigt inlägg. Imorgon kanske jag knäpper med mobilen eller någon kamera vars bilder går att få över till datorn.

Så oväntat många läsare idag, och jag vet inte vad jag ska göra med er. Kanske ge en utläggning om varför jag skriver idag, igår, imorgon osv här på bloggen, i msn-fönster och andra mindre officiella forum trots att jag vet att man egentligen ska skriva i dag, i går och i morgon. Nä, kanske inte i dag. Ha ha.

Jag är trött. Mest i skallen, det har varit en lång och ganska händelserik dag. I morgon blir det nog att pilla i indesign hela, långa dagen. Så jag ska nu lägga mig i sängen för cirka 43 minuters avkoppling med Brothers & Sisters. Det börjar bli en aning mossigt, men är bra ändå!

Fick precis höra att Jonathan jublade när han hörde att vi kommer hem senare i veckan. Gullunge!

Puss puss och kram kram på er nu.

Igår såg vi Låt den rätte komma in. Den var vacker och fruktansvärd, jag ville gråta efteråt. Och då inte främst åt allt blod, det kan jag blunda bort, utan att den var så otroligt obehaglig och kröp långt innanför skinnet. Ofta är ju vampyrfilmer skrattretande otäcka, men inte den här, den blir vardaglig på att väldigt kusligt och skrämmande sätt. Men det är en väldigt bra film. Framför allt är fotot, scenuppbyggnaden, manuset fantastiskt - det är den snyggaste svenska film jag sett. Anders har även läst boken och säger att den är ännu hemskare. Jag kommer aldrig att läsa den och jag vill aldrig se om filmen.

Trots att jag mådde dåligt av att se Låt den rätte komma in så vill jag tipsa om den. Så se - om ni inte är allt för känsliga för ett obehag som tar sig in i kroppen och stannar där ett bra tag.

En låt som jag gillar att lyssna på just nu är The Killers Smile like you mean it. Det är säkert en rätt gammal låt eftersom jag lyssnar på den från en singelsamling. Hela singelsamlingen är bra förresten. Jag är en sån där mainstream-tönt som, förutom creddig indiemusik såklart, gillar hits (för Killers singlar blir väl hits?) och musik som många andra tycker är bra.  Men vid I kissed a girl and I liiiiiked it drar jag gränsen. Vilken absolut vedervärdig låt.

Tjatjatja!

Hur skönt med fredag? Ganska skönt. Denna vecka har jag kombinerat mitt vanliga jobb med att vara dagisfröken. En rätt bra blandning, faktiskt, hade det inte varit opraktiskt och allt det där hade jag helst kombinerat två helt skilda jobb (som till exempel informatör och dagisfröken) till en heltidssysselsättning. Kan tänka mig att vara ledig fredagar i och för sig... Men ni hajar. Jag blir så jävla trött av såväl en hel dags stillasittande framför datorn som av för mycket frisk luft och "startfart"-puttande. En rätt perfekt kombo, således, med lagom dos av varje.

Har ett bostadshuvudbry för tillfället. Ett angenämt problem kan tyckas, med ändå, hata beslutsångest. Kanske blir det en flytt innan jul. Suck, det finns inte mycket som så effektivt suger livslusten ur mig som att flytta. Men det är ju värt det efteråt och bla bla.

Det här blev faktiskt ett jättetråkigt inlägg, men jag tror att de flesta av er som läser uppskattar det ändå, så det gör inget!

Förra helgen var vi i Stockholm och hälsade på Ciss och Johan. Och Baloo. Bland annat bowlade vi - hade märklig träningsvärk (i ena höften, högerarmen, vänstra smalbenet) två dagar efter det. På bowlingbanan tänkte jag och lillasyster att vi skulle ta några hederliga plutbilder. Gick inte så bra (till slut fick vi be om fotografhjälp), men klart står att vi båda kör stenhårt på vår "snyggmin". Helt rätt, man ska hålla fast vid det som är bra!

Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon.
Måndag morgon. Måndag morgon. Måndag morgon.

Måndag jävla morgon.

Det är nästan parodiskt.

Både jag och A är ju journalistubildade och jobbar med att skriva. Ingen av oss ser journalistiken som ett kall (ha ha, jag är ju för tusan informatör = the dark side). Dock är vi båda ganska språkfascistiska (personligen får jag nästan utslag av felkommateringar*) och en gemensam hobby vi har - och ägnar oss åt i princip varje dag - är att läsa gp, hitta fel (man behöver inte leta aktivt) och hånskratta åt dem (detta trots att en av oss jobbar för blaskan ibland). MEN SKIT I DET NU. Vi känner ingen jättestark journalistisk identitet helt enkelt.

Men häromveckan pratade vi i alla fall om huruvida att skriva är ett vanligt arbete, som att stå vid löpande bandet på volvo, eller en slags konstart. Detta efter att två gubbar på Anders gp-redaktion hade kivats lite om detta. Jag kommer inte ihåg om vi kom fram till något, förmodligen inte till mer än att "det beror väl på, typ". Men så kom jag tänka på det idag igen när jag satt på jobbet och skulle skriva ihop ett personporträtt om en gubbe och kände mig, om inte oinspirerad, så i alla fall nollställd. Att skriva vanliga artiklar och reportage, som man inte har något känslomässigt band till, är som att vara på volvo. En process för att bit för bit få ihop hela bilen. Ibland får man kämpa hårt med det jävla centrallåset. Dock är jag lite fascinerad av hur det känns som att texterna ofta själva väljer riktning. Låter det pretto? Beror det på att jag egentligen är en kass skribent som inte orkar disponera mina texter utan låter det bli som det blir? Eller är det faktiskt frågan om ett gudomligt ingripande? Eller, känns det bara som att texten själv väljer riktning när man jobbar (hårt och koncentrerat) med den? Jag vet inte faktiskt, lite konstigt är det.

*Men det här med kommatering är svårt, det ska sägas. Att skilja bisatser från huvudsatser är en sak, men det finns ju ungefär tusen andra kommateringsregler. (Andningspaus är inte en av dem, ni som trodde det.) Fatta då att jag blev glad när jag läste i Svenska skrivregler häromdagen och insåg att jag behärskar de flesta! Jag tycker, på riktigt, att grammatik är kul och gillade att på svensklektionerna identifiera ordklasser och ta ut satsdelar.

Är det bara jag som älskar Apotekets produkter? Jag köper i princip alla mina krämer där. Fukt-, ögon-, hand-, peeling-, you name it. De känns pålitliga, effektiva och luktar alltid lagom mycket/lite. Väldigt lagom, men på ett positivt sätt i det här fallet. Och till bra priser, jag köper oftast ACO. Håret däremot lägger jag ner en del pengar på, det känns som att man får mer tillbaka där. Köper dyrt schampoo/balsam/inpackning och slingar (och klipper såklart) hos frisören. Men min hy är så pass bra att jag inte behöver lägga ner massa onödiga pengar på den (även om jag säkert skulle känna revolutionerande förändringar om jag började med Derma.. vad det nu heter). Så för mig är Apoteket toppen!

Nu är jag hemskt trött, som vanligt ungefär. Tror att det till hälften beror på den mörka årstiden, som kommer åt mig mer än någonsin (känner ni er också extra snuvade på sommaren i år, den försvann ju så plötsligt!). De övriga femtio trötthetsprocenten beror nog på att jobbet fortfarande är ganska nytt och att jag lär mig nya saker varje dag där. Det är jobbigt och roligt och det går rätt bra för mig.

Nu ska jag krypa ner i sängen med jordens bästa människa och titta på Gossip Girl. Nej, det är inte så himla bra för tillfället, men ändå tillräckligt. Och framför allt är det sådana stunder av avkoppling som jag tror lönar sig i det så kallade stora hela.

Om bara ett par dagar får umgås med några jag tycker väldigt mycket om, flera dagar i streck! DET SKA BLI SÅ KUL!

Mamma hade skickat ett paket med min kvarglömda kofta och en present från Kreta. Och hemkokta karameller från - såklart - Mariannelund. Gullemamma.

Jag skulle verkligen vilja blogga oftare. Och jag skulle kunna, det är inte som att jag är upptagen varje sekund av mitt liv (hemska tanke!). Men jag börjar tro att det är bloggen som begränsar mig, har nog ingen riktig lust att blogga just här. Kanske blir det en ny? Kanske kommer jag över det och fortsätter i den här fula, gula saken. Eller så lägger jag ner bloggandet. Det är väl ändå typ.. ute, ni som har koll på det viktiga?

Nu när jag ändå är här kan jag få ur mitt bröst en sak som jag stört mig på sen igår, då jag fick höra det. Dels för att det handlar om en person som jag verkligen inte gillar. Och dels för att det är ett beteende som jag skulle ogilla även hos någon jag tycker om. Men jag inser nu att jag inte kan vara särskilt specifik alls, för.. det vore ju en onödig konflikt, ha ha. Så. Jag kan bara uttrycka, för att skapa lite paranoia hos er alla, att jag BLIR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ NÄR MÄNNISKOR (DU) BETER SIG PÅ ETT SÅ BORTSKÄMT OCH INPÅSKINNETVIDRIGT SÄTT, UTAN NÅGON SJÄLVINSIKT OM DET. För det är jag säker på att du inte har. Hade det varit jag som varit utsatt för det dock hade jag aldrig tolererat ett sådant sätt, det är ju också en del i det hela. Men ändå, shame on you. Vill även poängtera att det inte gäller någon i min nära krets, utan en ganska avlägsen bekant. Brrr.

Kan också tala om att jag var på bio igår. Vicky Christina Barcelona. Scarlett Johanson är ju nära crazy-beautiful, annars var behållningen det goda skådespeleriet från huvudrollsinnehavarna. Och miljöerna. Något man däremot kunde varit utan är slutet (?), berättarrösten och en otroligt irriterande melodislinga som spelades om och om igen.

Ett tips!

Om ni tycker att er (stationära) dator brummar högt och dör flera gånger per dag och har sig - om ni tycker det - dammsug den. Skruva isär skiten och dammsug och torka med en lätt fuktad trasa. Förmodligen har ni inte gjort det någonsin, eller i alla fall inte på flera år, så det är en jäkla dammsamling där inne. Som liksom förstör fläktanordningen och säkert massa andra saker också. Den ska bort.

Och tar ni bara bort den så hjälper det som fan och ni slipper panikköpa en ny dator på studs om ni inte känner för det.

Alltså det här med Idol. Jag kommer aldrig ihåg att det går, tidigare säsonger har jag suttit ganska bänkad. Men ibland råkar jag zappa förbi och tittar på dravlet. För det är faktiskt mest dravel numer. Idol börjar kännas ganska gammalt och trött. Och den här gången tycker jag att "artisterna" är sämre och tråkigare än vanligt. De flesta sjunger bra men verkar ha scenpersonligheter som plattfiskar. Sen finns det ju några som "sticker ut". Anna med den jobbiga rösten. Snubben som sminkar sig som en tjej. Vissa tycker säkert att Lars är härlig och originell. Ett unikum, som vi fick höra om honom idag. Hahaha, jag och Anders knäckte oss. Unikum. Förihelvete. Lars är bara småkonstig och falsksjungande och egentligen ganska ordinär. Men han kommer nog hinna lura många innan den här Idolresan, som Jihde hade uttryckt det, är slut. Jag ska försöka att inte kolla på Dravlet. Det finns nog annat, mer givande, att slentriangöra på fredagkvällarna.

Ja. Ett blogginlägg i alla fall.